Vänner, alla har dom eller har man verkligen det? Riktiga vänner visar sig inte förän man gått igenom någonting väldigt svårt. Man ser vilka som ställer upp för en, vilka som bryr sig och vilka som inte gör det.

Att tro gott om alla är en nobel tanke, men hur många av dom som man då tror gott om kommer ställa upp för en? Ge en axel att luta sig mot när man som mest behöver det?

I dagens samhälle frågar så gott som alla ”Hur mår du?” men hur många av dom är verkligen intresserad? Merparten gör det, inte för att dom vill veta utan för att det är ett socialt krav i dagens samhälle, dom förväntar sig inte ett uppriktigt svar, det dom förväntar sig att få höra är ”det är bra, och själv?” eller nånting liknande… Jag frågar inte hur folk mår om jag inte verkligen vill veta det, vad är poängen med att fråga annars?

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va’ svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det